Italian Painter, 1698-1767 Italian painter. He was one of a group of artists working in Bergamo and Brescia who observed reality with an unusual freshness and directness. He painted religious subjects and portraits but was most distinguished as a painter of genre and low-life scenes. These included many pictures of beggars and vagabonds ( pitocchi), hence his nickname 'il Pitocchetto'. He married in Milan in 1717 but settled in Brescia in 1721. In 1723 he received a horse in payment for three altarpieces and four frescoes for the parish church of Rino di Sonico; they were mediocre works executed in an unadventurous blend of Lombard and Venetian traditions derived from contemporary Venetian painters working in Brescia. Ceruti's early portraits and genre scenes are less conventional and more intensely felt; in 1724 he signed and dated the strikingly naturalistic portrait of Giovanni Maria Fenaroli  Related Paintings of CERUTI, Giacomo :. | Cardinal Richelieu mjkh | Portrait of Omer Talon jbhj | Boy with a Basket | Triple Portrait of Richelieu kjj | The Supper at Emmaus khk |
Related Artists:
wyndham lewis
British painter and writer. He attended Rugby School and then studied painting at the Slade School of Art, London (1898-1901), where he earned a reputation both as a draughtsman and as a poet. His early artistic and intellectual mentors were Augustus John and Thomas Sturge Moore. From 1902 to 1908 Lewis travelled widely in Europe and studied in many of the major museums. He was one of the first British artists to be aware of, and interested in, Cubism and Expressionism, though little of his work before 1909 survives as evidence of his early development. In late 1908 Lewis settled in London and as well as painting began to publish satirical short stories that take a mechanistic view of human social behaviour, evident in the deliberately clumsy and grotesque figures in his art of the period 1909 to 1912. By 1910 he was including Cubist elements in his watercolour drawings (his preferred medium), and by 1912 he had developed his own linear vocabulary of forms, indebted to Cubist, Futurist and Expressionist forms, which gives an often ironic visual dimension to the themes of his fiction. Another important influence on his art was that of Japanese woodblock prints, as seen in the watercolour drawing later called The Vorticist (1912; Southampton, C.A.G.). By 1913 he was popularly seen as the leading British avant-garde artist.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Giorgio Vasari
1511-74 Italian painter, architect, and writer. Though he was a prolific painter in the Mannerist style, he is more highly regarded as an architect (he designed the Uffizi Palace, now the Uffizi Gallery), but even his architecture is overshadowed by his writings. His Lives of the Most Eminent Architects, Painters, and Sculptors (1550) offers biographies of early to late Renaissance artists. His style is eminently readable and his material is well researched, though when facts were scarce he did not hesitate to fill in the gaps. In his view, Giotto had revived the art of true representation after its decline in the early Middle Ages, and succeeding artists had brought that art progressively closer to the perfection achieved by Michelangelo.